Stina minns: Utrikeskorrespondenterna del 1

För sådär sex år sedan lobbade jag och Claes Brunius in en pressresa till Västervik med UDs korrespondenter. Med ett bra och intressant visningsprogram i bakfickan klev vi in på UDs dåvarande presschef Bertil Jobeus rum för att träffa honom och dåvarande pressekreteraren Gösta Grassman. De blev tända på idén att visa Västervik för femton utländska journalister som var placerade i landet för att bevaka Sverige.

Pressresan bestämdes till början av maj. Vår dåvarande informatör Anna Erlandsson Karlsson och jag åtog oss arbetsuppgiften med stor entusiasm. Vi bestämde oss för att helt resolut åka upp och hämta korrarna på Gustaf Adolfs torg utanför UD. Vi skulle vara riktiga, tvättäkta reseledare.

Sent på kvällen innan upphämtningen stod vi på Annas hotellrum och packade "Västervik survival kits" i papperspåsar med Västervikslogon. Det var sjösjukepiller, plåster, banan, en chokladbit, mer, ett färdigskrivet och frankerat vykort och lite annat smått och gott. Vi ville gärna attrahera alla sinnen - även luktsinnet - så naturligtvis fanns även en bit tjärtamp med i påsen. Vad Annas rum stank! Hon vaknade med huvudvärk morgonen därefter, full förståeligt.

Klockan nio på morgonen tog vi emot de femton korrespondenterna på Gustaf Adolfs torg mitt i Stockholm. De var från världens alla hörn. Spanien, Tjeckien, Bulgarien, Norge, Libyen, Kina.... Vilken spännande samling människor! I hällande ösregn hälsade Anna och jag välkomna med våra största leenden. Inte ett ord om vår inre oro för vädret. Vad gör vi om det regnar hela helgen? Jag lugnade hela församlingen med att fatta mikrofonen för att förklara:
- Här kanske det öser ner - men i Västervik, där skiner solen!

Vi lämnar Stockholm med vindrutetorkarna på högsta hastighet. Kommer till Södertälje. Det öser ner. Kör förbi Nyköping. Hällregn. Norrköping, ingen bättring. Flera gånger lugnar jag våra gäster med att det kommer att vara sol när vi kommer fram. Kallas det is i magen? Eller rent dårskap?

I Söderköping går har det inte blivit någon bättring. Nu spinner tankarna för fullt. Vad gör jag om det regnar när vi kommer fram? Hur ska jag förklara det här? Det kommer att vara regn hela helgen! Jeeeez, jag har ljugit för dem hela vägen! Och det för journalister dessutom!

Så närmar vi oss och passerar kommungränsen. Och jag sitter där, längst fram i bussen och spanar längs horisonten. Och då, då ser jag det! Jag fattar micken, reser mig upp och vänder mig mot gästerna:
- Nu allihop, hälsar vi er varmt välkomna till Västerviks kommun. Och får jag be er att titta ut genom fönstret. Ser ni långt där framme i horisonten? Ser ni den blå strimman på himmelen? Där! Där ligger Västervik!

Applåder. Leenden.

När vi kom fram till första stoppet på Värdshuset den Gröna Tuppen för att äta lunch syntes det inte ett moln på himmelen. Och det höll sig! Hela helgen!