Stina minns: Utrikeskorrespondenterna del 3...

.... eller "Marknadsinsatsen som gick på grund".

De femton utrikeskorrespondenterna hade varit hos oss i Västervik på pressvisning i ungefär ett dygn när det var dags att med Skonaren Linnéa segla dem norrut, en bit på väg mot Stockholm. Vår dåvarande informatör Anna Erlandsson Karlsson och jag hade varit ansvariga för pressresan, som var ett samarbete med UD, och vi började bli redo att lämna över stafettpinnen till dåvarande projektledaren Anita Svallhammar som samordnade den fortsatta marknadsinsatsen för Västervik i Stockholm. Skonaren skulle vara vår marknadsplats vid Skeppsbron i Stockholm.

Klockan nio på morgonen möter vi upp ett gäng trötta men glada utrikeskorrespondenter i Stadshotellets reception.
- Nu är det dags att gå mot båten! hojtar Anna och jag glatt. Med gänget i följe går vi mot Fiskehamnen vid Strandpromenaden, där den vackra tvåmastade skonaren ligger förtöjd. Vi kommer runt hörnet av KonfektBoa och de två turkiska representanterna kisar ned mot vattnet.
- Var är färjan? undrar de.

Miss i kommunikationen. Trots att vi i inbjudan visat en bild på skonaren, lockat med att man skulle få klättra upp i seglen om man ville och - eftersom det var ovanligt kallt för att vara maj - i upprepade mejl inför aktiviteten uppmanat till varma kläder så hade inte budskapet nått fram. Vi borde ha anat oråd redan i Stadshotellets reception när en av deltagarna dök upp i t-shirt med skinnkavaj över. De andra var inte bättre klädda, förutom ett undantag: Norska Aftenpostens utsände hade rejäl skidjacka och överdragsbyxor - nordbor har koll!

Vi lägger ut från piren och går över Skeppsbrofjärden. Skeppare Egil Bergström med fru Kerstin rapporterade dåligt väder och gammal sjö när vi kom ombord och att gå för segel var inget alternativ. Jag tror knappt vi hade kommit igenom Blockholmshålet när det börjar gunga. Upp och ned. Stora vågor. Vi befallde alla att svälja ned de sjösjukepiller som vi (då mest på skoj) hade lagt med i det "Västervik survival kit" som de hade fått ett dygn tidigare vid resans början. Vi står samlade i den friska luften i fören när Anna och jag inser att det saknas några personer. Vi hittar dem under däck - ett par av dem misstänkt gröna i ansiktet.

Egil tar beslutet att gå inomskärs så mycket som möjligt för att undgå vågorna. Efter vad som känns som en evighet (sällan har tiden gått så sakta!) börjar det lugna sig. Aktiviteten och pratet ombord kommer igång igen. Det är dags för lite mat och alla drar sig ner under däck.

Det ryster till ordentligt i båten. Anna och jag tittar på varandra och går akterut mot Egil för att checka läget. Grundkänning, får vi höra. Vi går ner och kollar läget bland gästerna och ingen verkar ha märkt något. De sitter och äter, pratar och har trevligt. Toppen.

Vi tar tillfället i akt och börjar plocka åt oss av Kerstins goda buffé.
- Tycker inte du att det ser dimmigt ut? säger Anna till mig.
Jag tittar mig omkring. Jo då, visst är det dimmigt. Vi öppnar dörren till maskinrummet. Det är fullt med rök. Jag stänger dörren, tecknar till Anna att vi ska ta det lugnt. Vi går genom rummet. Uppför trappan. Öppnar lugnt dörren till däck. Stänger dörren bakom oss. Och rusar över däck.
- Egil, det är rök därnere!

Det visar sig att vi har tappat en del av propellern och att motorn blivit överhettad. Vi öppnar luckor på däck så att det vädrar ut där nere. Märkligt nog märker ingen av gästerna av dimman. Ingen fara skedd.

Plötsligt hör vi knackningar från toaletten på däck. Jag går dit och lyssnar utanför dörren. Mycket riktigt, det är någon därinne. Låset har brutit ihop och en av korrarna har suttit inlåst en bra stund innan vi har hört honom. En kofot kommer fram och dörren avlägsnas.
- Men vad har du gjort därinne hela tiden, undrar jag?
- Ingen fara, jag skrev på mina memoarer, svarar den otroligt coole korrespondenten.

Det känns just nu som att inte så mycket mer kan gå fel. Vi har insett att vi p.g.a. propellerproblemen inte kan gå hela sträckan dit bussen ska möta upp för vidare resa norrut. Egil beslutar att vi ska gå in i Källvik istället och vi ställer om oss. Sjöräddningen ligger vid kaj och de flyttar på sig när vi anropar. (Inte tänkte vi på att anropet snappas upp av media....)

Vi går sakta in mot kaj. Det står en röd stuga med vita knutar till vänster. Peken i fören börjar komma oväntat nära huset. Kerstin ropar:
- Egil! Huset!
Egil lägger om. Peken närmar sig en flagga till höger på kaj.
- Egil! Flaggstången!
Det visar sig att propellerskadan har gjort att det inte går att bromsa Linnéa som vanligt och hon blir extremt svårmanövrerad - även för en van sjöbjörn som Egil.

På däck står femton korrespondenter och ser hur vi närmar oss kajen lite för snabbt och jag tror att vi alla inser att vi kommer att ramma kajen om inget drastiskt händer. Det är absolut ingen personfara, så hög är inte hastigheten, men som en av korrarna uttrycker det:
- Nej, det får inte hända båten något! Stackars båten!

Som ett mirakel lyckas Egil, efter svängningar hit och dit, fram och tillbaka, få ned hastigheten och i slutändan lägger vi till utan en skråma på vare sig Linnéa eller kajen - eller på någon av våra gäster. Skönt.

En av korrarna vänder sig till mig och säger med ett litet leende:
- Du, det är tur att ni har gjort det här så bra annars hade det kunnat skrivas vad som helst om det här.
Och jag ser rubrikerna framför mig: "Utrikeskorrespondenter i sjönöd". Eller varför inte "Utrikeskorrespondenter nära döden" ifall någon hade velat få till något riktigt smaskigt.

Vi hade en riktigt trevlig helg tillsammans och vi fick många positiva kommenterarer om resan och Västervik från våra gäster. Aftenposten skrev ett helt uppslag om Västervik och vi fick ett antal artiklar sända till oss från hela världen.

Förutom av den lokala tidningen snappades händelsen i stort sett bara upp av Dagens Nyheter. Där kunde man läsa en riktigt trevlig intervju med humoristiskt inslag med Anita Svallhammar, projektledaren för "Marknadsinsatsen som gick på grund".

Slutet gott, allting gott!